min syster

Jag har en syster, hon är ganska mycket äldre än mig och när jag var mindre spenderade vi inte allt för mycket tid med varandra (vad jag minns, jag var säkert en liten skitunge som hängde efter henne hela tiden och förälskade mig i hennes killkompisar).

Min syster är världens bästa syster, nu tror ni säkert att jag överdriver, men det gör jag inte. visst kan vi bli tjuriga på varandra ibland och "bråka" men hon är rätt bäst ändå.

Idag har jag suttit och läst igenom några av hennes bloggar, gamla inlägg... Ett då hon skrev väldigt fint om vår pappa på dagen 10 år efter han gick bort. Ibland blir jag avundsjuk på min syster (och min äldre bror) för att dom fick så mycket mer tid med vår pappa, för att han var med på deras studenter, för att dom fick lära känna honom som en riktig person och inte bara som "pappa". För att dom fick så mycket mer av något så viktigt.

Jag förstår ibland inte att jag har vuxit upp, att tiden har gått så fort, att jag har levt större delen av mitt liv utan min pappa. Det jobbigaste är att jag inte längre minns hans röst, inte längre minns hur det kändes när han kramade mig. Som att för varje år som går raderas ytterligare en liten bit av honom..


Min mamma är bäst i världen, jag lovar det är sant. vi är en stor familj som alla (än så länge) kommer överens, vi gillar tom att umgås med varandra. retas, jävlas och skratta åt mamma, allt sånt andra familjer gör. På något sätt så känns vår familj väldigt hel, vilket förvånar mig ibland då det slår mig att det faktiskt är en person som saknas.

I hörnet dit ingen ser finns en mörk skugga som påminner mig om hur ont det en gång gjorde. Som slet mig i bitar, som slog ner mig så hårt att jag var tvungen att lära mig krypa igen innan jag kunde ställa mig upp på egna ben. Men jag står här. Jag, mina syskon och min mamma vi tog oss igenom det värsta, och vi kan fortfarande skratta och njuta av livet.

När jag ser mina syskonbarn känner jag en glädje över hur lyckligt lottade dom är, att ha så många människor i sitt liv som älskar dom så mycket. Till och med när dom är sjuka, griniga snorungar så går det inte att göra annat än att tycka om dom.



Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om han inte gått bort. det är otroligt svårt att föreställa vilken slags människa man varit om man levt ett annat liv, så jag tänker inte göra det.. men jag tycker att jag har lyckats bli en rätt glad och optimistisk person trots allt, och det tack vare min familj.