aaah!!

vilken tur att jag inte alls har någon koll på dagarna längre.. hade tänkt att staketet skulle vara färdig målat tills när min kära mor kom hem, sen inser jag att hon kommer ju hem imorgon kväll och jag ska på möte i la stada kl 13.00 finns inte en chans att jag skulle hinna måla, tvätta av mig (vilket tar nästan lika lång tid som målandet eftersom att när jag målar går det vilt till), och åka hela vägen till skolan..

MEN jag har rensat så mycket ogräs i rosenrabatten de senaste dagarna så det kommer hon i alla fall inte klaga på. Det har knappt gått att vara ute i trädgården mitt på dagen, efter bara några minuter blir man lite snurrig i huvudet. och sen på eftermiddagen så är det ju fotboll, och DÅ kan man ju inte måla staket heller ;)


ska försöka komma i säng i tid idag,
men vet någon stans inom mig att det inte kommer gå.



Idag är det pappas födelsedag. 
Jag minns inte riktigt hur vi brukade fira hans födelsedag då han fanns med oss, men jag tror att det var precis som för oss andra i familjen. Man fick välja sin favorit rätt och även vilken slags tårta man ville ha.
Men pappa tyckte inte om "vanliga" gräddtårtor, något som jag ärvt, så vi åt alltid en special tårta. Det var länge sedan någon i familjen gjorde en sån tårta, så nästa år ska jag nog se till att "baka" en.
Det var en citron mousse och äppelgelé tårta, oftast med jordgubbar mellan de två lagerna men det förekom även skivad kiwi om jordgubbarna inte mognat än.

På tal om kiwi kom jag att tänka på en dag när jag var hemma och sjuk, pappa hade stannat hemma med mig. Tror att jag hade ont i halsen för att istället för att ge mig vanlig glass så stod pappa ute i köket länge och experimenterade fram en kiwiglass (ni som är uppmärksamma vet ju att jag är allergisk mot kiwi, men även denna allergi, precis som den mot tomater, kom lite senare i livet). Min förväntan var på topp, jag hade ju enligt mig själv suttit i nästan ett år och väntat på min glass, tyvärr levde glassen inte upp till min förväntan, men vad gör man? Jag var ju en snäll liten flicka och satt tyst, åt min glass och önskade att han bara låtit mig få den vanliga glassen.

Men tanken var ju god, han ville ju faktiskt bara göra något speciellt till mig.

Det är konstigt hur vissa minnen sitter kvar och hur andra bara försvinner, att jag minns hur jag satt i vardagsrummet och verkligen väntade på glassen medan så mycket annat av honom försvunnit från mig. Hur vissa små saker hänger sig kvar då det finns så mycket av det "viktiga" jag aldrig ens fick en chans att ta del av. Minns tex. bara en gång då pappa var arg på mig, minns hur han ogillade präster och när man tuggade  med öppen mun (även detta har jag verkligen ärvt, tål knappt att höra någon tugga med stängd mun), när han stod i köket och slipade sina knivar, hans vampyrtänder, hur han alltid experimenterade med mat, födelsedagstårtan, att hans favorit färg var gul.

Just favorit färgen minns jag så tydligt då jag till hans födelsedag hade gjort en fin ask i träslöjden och skulle dagen efter jag frågade måla den i hans favorit färg. Tyvärr avskydde jag gul på den tiden, så lådan blev vit i botten med svampavtryck i ljusgult, så långt kunde jag i alla fall sträcka mig.

Det konstiga är hur mina minnen känns så mycket större i mig, men när jag skriver ner det blir det bara ett par ynka rader. Det ser helt plötsligt inte ut som något alls, men det är allt jag har..