Ni har hört ord som Sambo, Kombo, Särbo kanske till och med kärbo.
Nu kommer det nya
TVÅNGBO då två personer mer eller mindre tvingas att bo tillsammans, detta praktiseras oftast på internatskolor, sommarläger, sjukhus, mentalsjukhus samt rehabliteringsboenden.
Detta är inte fallet för mig och stackars Max. Max är offret i den här historien och jag tror att det nog inte alltid är lätt att tvingas bo tillsammans med med. Det hela började när jag flyttade ut från Blekingegatan och lämnade
"the crazy lady" bakom mig. Problemet var ju bara att jag inte hunnit fixa något nytt ställe att bo på i Stockholm.
Det som skedde var inte planerat och det har fungerat förvånansvärt bra. Eftersom att jag redan spenderade väldigt mycket tid hemma hos Max
(som bor inneboende hos sin kompis victor, vars flickvän mer eller mindre också bott i lägenheten det senaste halvåret) så blev det en naturlig övergång till att spendera i princip
ALL min tid där,vilket iofs inte är så mycket tid med tanke på hur mycket jag är i skolan.
I stort sätt har det fungerat bra mellan oss fyra, det har aldrig varit några större bråk men inte heller någon
"vänner-stämning" (ni vet serien friends som på svenska heter vänner).
Det har varit rätt jobbigt att inte alltid känna sig välkommen där man mer eller mindre bor, och ofta känna sig som att man är i vägen. Jag känner verkligen inte att jag har någon
"rätt" i lägenheten och har alltid försökt att göra mitt bästa för att vara alla till lags, det är verkligen inte ett ultimat sätt att
"bo" på.
Detta är helt enkelt fenomenet TVÅNGBO, när man inte har något annat val. Antingen så var jag här
(på gotlandsgatan) eller så fick jag pendla mellan sigtuna och stockholm, och det är inte alls så roligt som det kanske låter.
Det är också rätt påfrestande att bo i en väska och aldrig ha tillgång till alla sina saker, men å andra sidan så lär man sig hur lite saker man egentligen behöver för att överleva.
Jag är lite förvånad över att Max har klarat av att ha mig här så mycket, inte nog med att vi går i samma skola så har vi mer eller mindre bott tillsammans ett bra tag nu. Vi lagar all mat tillsammans, städar tillsammans, duschar, sover, sitter bredvid varandra och surfar,
som ni märker vi gör rätt mycket saker tillsammans. Självklart bråkar vi också, har jag inte berättat om min familjs dåliga humör då vi får lågt blodsocker? Ibland vill man ju bara slita huvudet av någon och det kan vara av den enkla anledningen att något man håller på att skriva eller räkna på inte går som det ska, och då får den personen som finns i närheten ta smällen. Jag försöker att inte bli arg i onödan, jag vill inte ta ut min ilska på Max när det inte han jag är arg på, men när man inte har ätit på länge så
ÄR det svårt att kontrollera humöret...
Men det är också mysigt att vara tvångbo, som tex så har jag ju inga egna nycklar vilket innebär att jag är beroende av att Max åker hem samtidigt som jag, eller väntar på mig på slussen, eller kommer ner och öppnar dörren, vi får alltså lite extra tid tillsammans då man egentligen hade varit ensam. Och vad ni än säger så är det faktiskt roligare att åka tunnelbana tillsammans med någon än att åka ensam.
Hur som helst så flyttar Max ut nu i helgen, och vi lämnar lägenheten på Gotlandsgatan till Victor och Jarle
(hans flickvän). Och vi kommer inte längre att vara
TVÅGBOS, jag vet inte vad vi kommer att bli, men vi får väl se.
