"Visst gör det ont när knoppar brister..." har jag hört många gånger.
Först nu tror jag att jag kan sätta egna ord på vad Karin Boje menade.
(jag vet det låter mega-pretto, men förhoppningsvis blir resterande inlägget lite bättre)
(insikt efter jag skrivit inlägget: okej, det blev inte så mycket bättre så jag förstår om ni inte kommer orka läsa hela)
Jag har startat ett nytt liv,
ett nytt liv väldigt nära (geografiskt) mitt "gamla liv".
En gång i tiden, inte så fruktansvärt länge sedan bodde jag i en liten stad ungefär 5 mil ifrån den platsen där jag nu sitter och skriver.
Den tiden känns så länge sedan. Ett annat liv, och visst kan det vara jobbigt med förändring. Vi är alla så kallade vanedjur och vi gillar egentligen (trots att många motsträvar det) rutiner. Till och med dom som hela tiden söker ständig förändring gör det mer eller mindre regelbundet, men det var inte det jag ville komma till nu.
Mitt nya liv innebär MASSA skola, tror endast att folk som själva läst tekniskt program kan förstå hur mycket det faktiskt är att göra HELA tiden. Jag skulle aldrig kunna sticka iväg mitt i en termin på semester, skolan skulle ta alldeles för mycket stryk av det.
Mitt nya liv innehåller mycket ansvar. Det är jobbigt med ansvar, speciellt om man inte har någon att dela det med eller dela med sig till.
Stockholm är staden för mig. Jag har alltid gillat Sthlm och nu är det äntligen mitt hem.
Mitt nya hem för mitt nya liv, med mina nya vänner. och max såklart.
Tyvärr har mitt "gamla liv" inte kunnat implementeras här.
Här mår jag bra, här är det inte lika mycket drama som det är i småstäder. Här går det att vara den man är och ändå bli omtyckt trots att man inte delar alla åsikter.
Mitt gamla liv var ungefär tvärt emot det här livet.
Ändå kan jag sakna det ibland, sakna att känna mig inkluderad i en speciell grupp. Alltid ha en vän nära till hands, fast så fungerar det ju inte i det verkliga livet.
PÅ RIKTIGT så är man ofta ensam, och de svåraste beslut och frågor måste man ibland ta hand om ensam, UTAN någon annans åsikter.
Jag säger fortfarande att jag åker "hem" när jag ska hälsa på mamma, för det är mitt gamla hem. där mitt gamla liv hör hemma
Visst gör det ont att tänka på det som en gång var, ibland känns det tråkigt att man inte kan få vara ung, naiv och utan sorger livet ut.
Livet förändras kontinuerligt, ibland till det bättre ibland till det sämre. Ibland till något annorlunda men det innebär ju inte att det inte skulle vara likvärdigt med det innan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar